Jag vaknade en tidig söndag morgon för ett år sen och kände att den tomma luckan bara fylldes på med mer tom luft. Du hade dagarna innan bestämt dig för att lämna in. Tresammeten var nedbruten till tvåsammeten. Cirkeln var inte sluten, så som den alltid varit tidigare. Ett förnamn och ett postnummer blev förändringen, min räddning. Vid tio på förmiddagen satte jag mig och Calling i bilen, med ett paket köttbullar och vatten reste vi sen ned genom Östergötland med siktet inställt mot en stad i Halland. Solen blänkte på E:4ans asfalt och vattnet skimrade likt nyputsade diamanter längs Vätterns kust.

Det fanns aldrig någon tvekan. Hade jag aldrig tidigare haft rätt så visste jag då, djupt in i benmärgen att varje meter på den glansiga motorvägen var ett steg närmare att ge ett liv mitt allt, det liv du lämnade in för.

Jag kan drömma om att återigen att få sitta där bakom ratten, på väg mot något helt okänt, lika okänt som hur mitt liv skulle gestaltas utan dig. Man ska lita på sin magkänsla.

Hemresan skulle kunna liknas med mötet på Ringvägen 33 i Västerhaninge, när jag som sexåring hoppade in i pappas röda lilla golf. På mig hade jag ett par svarta lackskor, leggins för en fullvuxen kvinna och en skitig T-shirt. Men känslan av att lämna Ringvägen 33 och veta att jag var med pappa nu, ja den känslan var och är oslagbar. Men, bilfärden från Halmstad och genom delar av Hallands län, Jönköpings län och så sist Östergötland, var också oslagbar.

Jag reste, på ren impuls 70 mil tur och retur och litade på min magkänsla. På vägen dit var tvåsammeten uppenbar, men det kändes som att jag under hela resan körde mot solen, som att jag hela tiden bländades.

På vägen hem hade jag solen i nacken och Bruno liggandes bakom passagerarsätet och Calling bredvid mig i framsätet.  För Bruno var det nog en lika okänd resa som för mig och Calling, trots att vi hela tiden hade siktet inställt på att ”komma hem”.  Ett hem utan Bruno, skulle inte vara ett hem.

Tack, Bruno för alla glada svansviftningar, alla atletiska hopp över dikena, alla pussar. Jag tackar till och med för att du ”torkat” av dig på mig efter att ha rullat dig i hästskit ute. Men främst tackar jag dig för all din oändliga kärlek som du visar genom blickar (framför allt blicken när du vet att det är köttbullar på gång).

Tack Bruno för allt du ger mig och Tack Elena för att Ni gav mig förtroendet som jag kommer fortsätta vårda så länge jag lever!

Du kom in till mig för en timme sedan.

Men när jag vaknar i morgon är det 366 dagar sen jag fick höra din betryggande röst, 366 dagar sen jag fick ge dig en puss på kinden. 366 dagar sen jag fick säga att Jag älskar Dig.

Men för första gången på de 365 dagarna som gått inser jag att jag inte kan få människor att förstå. Jag kan inte få människor att se det jag fått se. Jag kan inte få människor att känna det jag upplevt. Hur mycket jag än försöker beskriva i ord, i högljudda uttryck, i tysta tankar.

Jag tycker inte jag gjort annat än att mekaniskt försöka ge uttryck för mina känslor, mina minnen och min sorg under det här korta men totalt överbelastade dygnet.

Hade i fantasin velat ge mig på en summering av detta dygns 365 fyllda luckor, men det är som att jag i dimman bara rusat förbi de tomma luckorna för att sen vakna upp 366 fyllda luckor senare på ett dygn.

Livet är som det är.

Du kom in till mig för några timmar sedan. Nu är du död.

Pappa, ibland känns det som att du är så långt bort, som att ”vi” aldrig varit. Samtidigt känns det som att tiden stått stilla. Det är den här tiden på året som du lämnade mig, och därför står den här tiden närmast. Om någon skulle vrida tillbaka klockan till igår och säga att det var igår som du försvann bort i dimman, så skulle jag med största sannolikhet tro på det. Jag minns så väl din födelsedag och den vackra texten jag skrev till dig. Det var den sista texten jag skrev till dig i livet och när man summerar orden så här i efterhand så blir man nästan rädd, för den texten sammanfattade verkligen ALLT ur ditt och mitt gemensamma liv, på ett sätt som mina andra texter inte har gjort. Det är som att det redan då var förutbestämt att vi snart skulle gå skilda vägar. Som sagt, skulle man radera alla mina dagar, alla mina erfarenheter från det här året så skulle jag inte ens blinka av misstro. Ibland så skulle det vara en dröm att få vrida tillbaka klockan, göra om – göra bättre.

När jag tittar på dina bilder från februari/mars förra året så fylls jag av ångest, en klump i halsen, ögon som fylls av tårar, ett hjärta som fylls på med mer sorg. Du skulle fått uppleva våren, fått se knopparna bli gröna. Fått se hundarna Asti och Calling springa i leran till din förfäran. Det finns så mycket som du borde fått uppleva. Men främst fanns det ju så många saker som jag ville uppleva med dig, få nalka in den efterlängtade våren tillsammans med dig. Alltså, mitt absoluta allt gled sakta ifrån mig. Du Pappa, som jag kunde dela allt med, som jag älskade villkorslöst.

Idag, den 27 februari 2011 skulle du fyllt 71 år. Jag kan inte fira dig på samma sätt som förra året, vet egentligen inte ens hur man kan fira någon som är så långt bort, men ändå så nära mitt hjärta.

Jag kommer aldrig att älska dig en sekund mindre än vad jag älskade dig de sista andetagen i ditt liv när jag fick möjligheten att stå vid din sida och säga det slutgiltiga;

Jag älskar dig pappa, nu kämpar vi!

En sån här morgon brukade vi fira med pompa och ståt och du fick en riktig lyxfrukkost och kanske en fin text där jag skriftligt samlat ihop många av de stunder som varit betydelsefulla för dig och mig, stunder som vi med bravur kämpat oss igenom, stunder av gemenskap, av närhet, av förtroende, av ett hem med kärlek och en rejäl dos framåtanda.

Häromdagen skrev jag till dig, jag frågade mig själv om det här ofattbara, overkliga – Det som bara inte får hända. Jag frågade mig själv hur jag egentligen står ut med den vetskapen. Och det är ganska chockerande att jag bara klarar av allt.

Som vi båda vet Pappa, har rädslan för det ofattbara funnits i många många år. Hur skulle mitt liv fungera utan den mest grundläggande? Vad skulle bli ett ”hem” för mig, VAR skulle jag finna min trygghet? 

 På Farsdag för några år sedan skrev jag en text som jag hitta ganska nyligen bland alla dokument och texter, men den finns också inramad på din minnesplats. När jag läser den såhär många år senare blir jag nästan lite förvånad över Hur medveten jag var över det som skulle bli det mest ofattbara.

Det finns en plats

 Det finns en plats där varje människa finner sin trygghet.

 Det finns en plats på denna jord som är skapad för dig och mig utefter våra egna önskemål. En plats som vi gemensamt skapat för att ha någonstans att kunna känna oss trygga.

Som världen ser ut idag är det svårt att kunna låta sina muskler slappna av för en stund och

tillåta sig att vara trygg.

Min plats gör mig trygg men på samma gång inte. De som finns runt mig kan värma mitt hjärta samtidigt som de kan frysa sönder mitt hjärta till små, små spillror. Värmen påminner mig konstigt nog om hösten, kanske på grund av de dunkla färgerna, färger som lyser upp den kalla och gråa årstiden.

På min plats finns det alltid ljus men en sorglig känsla tränger sig ofta på om att det färgglada livet inte kommer att vara för evigt. Därför är det bäst att man uppskattar denna låga på stearinljuset som sakta, sakta brinner längre och längre ned. För att en dag slockna helt och enbart lämna efter sig askan av ett liv av värme och olika riktningar. Denna låga har under mitt liv blivit en av mina få  tryggheter.

Ibland sitter jag på min plats, kanske mitt i det gröna dunklet eller i det blå eller kanske till och med i det orangea. Där talar jag tyst med mig själv om hur framtiden kommer att gestaltas och jag kanske också drömmer om att jag visste hur evigheten skulle se ut. För hade jag en aning om det kanske jag hade möjlighet att förändra det oundvikliga.

En liten detalj kan förändra en lågas riktning, en vindpust, en storm, en orkan men hur lågan än ändrar sin väg så finner den ändå en plats där den kan känna sig trygg. Den hittar ett sätt att överleva och att finna en vardag mitt i allt det turbulenta.

Att mötas av glädje och ivriga kamrater är bland det mest betryggande jag vet, att bli välkomnad i den persons famn som man älskar. Att kunna stänga in sig på sin plats där man trivs med höstens mörka färger och där man helt och hållet kan låta muskelspänningarna släppa. Där man kan få vara sig själv. Men ändå inte ensam.

 Det finns en plats där varje människa finner sin trygghet.

 Jag finner min trygghet i det hem som så mycket svett och tårar offrats för.

Jag finner min trygghet i att alltid få komma hem och glatt välkomnas av min allra bästa vän.

Jag finner min trygghet i att kunna ta ansvar och ha den möjligheten att kunna ta hand om levande varelser och ge dem ett bra liv.

 Men framför allt;

 Jag finner min trygget i min pappas varma famn och därför vill jag aldrig att ljuset ska slockna

Din Dotter Jenny

Jag kan fortfarande känna alla känslor som jag kände när jagskrev den här texten till dig pappa, det där var före det oundvikliga och nu skriver jag – efter – Det oundvikliga. Mitt liv har kastats om, det är som att varenda stearinljus i världen befinner sig i konstant storm, men ljuset som jag består av finner ändå en trygghet, om inte i dig här fysiskt, så idig i mitt minne. Idig i allt det du lärt mig, idig i den förebilden du alltid varit. Idig i allt du lämnat efter dig. Idig i att du gett mig ett liv och format mig genom livet, att inte bara bli en överlevare utan också en ”levare”.

Grattis på Farsdag pappa!

Jenny, Jenny – vakna! hörs en försiktig röst, len som siden, men bestämd som sträv sammet.

Det är morgon och den första snön har landat mjukt på takåsarna. Kylan, snön och inte minst mörkret gör att min tid vrids tillbaka några månader. Jag andas ut för nu är det som att det aldrig varit någon vår eller sommar.

Årstiderna som är det yttersta beviset på att tiden går, från kyla till ljus, från ljus till värme. Klockan skulle lika gärna kunna vridas ett år tillbaks i tiden. Och då hade jag vaknat till detta;

Jenny, Jenny – vakna! hörs en försiktig röst, len som siden, men bestämd som sträv sammet.

                                    Om du kan se ljuset i morgondagen,

                                       Så är du ung, oavsett ålder eller

                                                       rörelsehinder.

                                               Du var den som såg ljuset

                                              din idérikedom var oändlig,

                                              Dina visioner skyhöga, där

                                    Du för de flesta alltid hade ett öppet öga

                                       Du hade alltid glimten, lusten, viljan

                                                    alltid blicken framåt,

                                                trots att du var riktigt sjuk

                                                        alltemellanåt

                                                   Mina ögon kan tindra

                                                        mina läppar le,

                                                Men sorgen i mina ögon

                                                   är det inte så många

                                                        som kan se

                                                  Min lilla hand i din

                                                gjorde mig ofta blind

                                        förblindad av kärlek, värme och

                                                         trygghet

                                       Vilket gjorde vårt liv tillsammans

                                                    väldigt gediget.

                                             Idag skulle du varit med,

                                                för du hade velat se,

                                       Men jag fortsätter föra din talan,

                                        tills vi träffas i den sista dvalan

                                                Du är min pärla!

             Människor stannar upp. Lyssnar. Går vidare.

                                        Kvar står jag.

Jag går i en tunnel, det är mörkt och jag ser bara mörkret och djupet i tunneln. Väggarna är i  betong. Jag tittar rakt fram. Jag känner inget, jag tänker inget, jag tycker inget. Jag är däremot kall och bar, det skulle kunna vara så att jag är väldigt lättklädd. Bakom mig finns inga följeslagare och framför mig finns som sagt enbart tunnelväggarna.

När jag har gått tio mil ser jag ett fönster på ena sidan av tunneln. Jag är utmattad av den långa promenaden och stannar till vid fönstret och tittar ut. Allt därute är kaos, huller om buller. En enorm tryckvåg når fönstret där jag står och glasrutan dundrar mot mig och tunneln jag står i. Det är krig. Miljoner människor, situationer, händelser, måsten, att göra. Nu känner jag, nu tänker jag, nu tycker jag. Och jag faller ihop inne i tunneln, nedan för det trasiga fönstret. Kroppen är slut, för många intryck. Vetskapen om verkligheten ger sig tillkänna var tioende mil. Och verkligheten är egentligen så omöjlig, ologisk och oförståelig att man hellre traskar på i tio mil till utan att stanna vid nästa fönster.

Krafterna är samlade, de är inte fullständiga, men brukbara. Jag reser mig upp och tittar en sista gång ut ur fönstret, skakar på huvudet och fortsätter färden in i den djupa tunneln.

Jag och Calling blev kvar medan du, allt och alla andra gick vidare. Inför alla håller man en fasad och folk tänker kanske att ”bäst-före-datumet” passerat för länge sen. Jag och Calling blev kvar, kvar i en situation som handlar om att överleva, orka dagarna, ha rutiner, kvar för att fortsätta leva livet länge till. Man trampar på i några dagar, avskärmar känslor, blir kall och hela tiden förtränga verkligheten som inte är annat än en mardröm. Fortfarande. En vän satte ord på den upplevelsen som man upplever när man just ”trampat” på ett tag och avskärmat sig – det blir en käftsmäll varje gång man ”kommer på” verkligheten i den vardag jag och Calling nu lever. Scener med pappa som spelas upp i mitt inre påminner mig bara om hur mitt liv och tankesätt radikalt förändrats över en natt. Det är dumt att säga att pappa var ”självklar” – man ska aldrig ta någon för givet. Men föräldrar blir ju den stadige handen och Bagera i Djungelboken kanske skulle kunna symbolisera pappa rätt bra. Han var ju det mest självklara i världen, precis lika självklar som att allt levande liv behöver vissa beståndsdelar för att överleva – Vatten och syre till exempel. Pappa var mitt syre. Bagera – den fasta, stadiga handen och med en kärlek stark som solen.

Din Dotter och eviga vän Calling

…har du alltid varit för mig! Det finns ingen smärta mer, inget handikapp, inga människors fördömande blickar, inga kollisioner på Callings och din fristad.

När jag gick med dig från altaret och längs kyrkostigarna fram till din slutliga viloplats kände jag att allt annat runtekring försvann, det var som att allt annat suddades ut, ljudet runt om blev vara ett luddigt sorl. Calling, blomma och lykta i ena handen och dig min älskade under armen – så nära, men ändå så långt bort. Det var du och jag – mot världen – som det alltid varit tidigare…

…Du har gett mig så många ögonblick av lycka, kärlek och värme, och det viktigaste du gett mig är att du alltid trott på mig, att du varit stolt – hur dum jag än har varit.

Du hade levt i 46 innehållsrika år innan du ”fick” mig. Och som 52 – åring bli ensamstående pappa kan inte ha varit det lättaste, men jag är oerhört lyckligt lottad som har en pappa som dig. Jag skulle inte vilja ändra på något!

Nu har du inte ont…