Väl ombord…
… följde en sedvanlig procedur då vi beställde bord för frukost, hälsade på folk som vi kände och framför allt personal som kände oss från alla resor och var förtjusta över den lilla kavata flickan. Hon pratade med alla och envar och gick glatt runt på båten och hälsade på alla hon kände. Första åren i sällskap med pappan men på senare år gärna ensam med vissa förhållningsorder att inte gå utanför några dörrar!
Själva utvecklingen märktes om inte annat på hennes intresse för de olika varorna i ”taxfree” där intresset de första åren låg bland ”godispåsar”. Men ju mer bekant hon blev med personalen så efterhörde hon senare om det fanns ”kross” som var gratis och sådant godis som förpackningen gått sönder. I matsalen hade hon ”tumme” med de flesta i personalen och hade en egen tillåtelse att gå in i köket där ”glassboxen” fanns för att få efterrätten i form av glass.
När hon så kom upp i åldern lite så blev hon väninna med personalen i ”lukta gott butiken” och fick prova och fick provpresenter i form av alla möjliga dofter och smink. För en liten tjej var det, vad jag kan förstå, en höjdpunkt på resan och ett skräckscenario för en ensamstående pappa. Men dottern trivdes.
De flesta av personalen sade hej när vi skulle åka av båten och vinkade glatt tillbaka och sedan kom den obligatoriska frågan när vi skulle vara framme. Skulle vi då handla på vägen till stugan blev det stön och stånk för man ville ju till stugan och smaka av godiset eller prova sminket. Men några av personalen kom vi också att umgås med privat och hade mycket trevligt tillsammans och fick lära oss mycket om Åland. Bland annat Jan Karlsgården som var en mindre kopia av Skansen med gamla hus av olika format. Men även Djävulsberget med en enorm utsikt över en del av de 6500 öarna i skärgården.
Men åren gick och vi båda blev äldre, själv fick jag en del krämpor av lite olyckshändelser och hade svårt att röra mig som jag ville, dottern hamnade i tonåren och hade väl lite andra idéer än att sitta ensam med en gammal gubbe på en halvö i Ålands skärgård och slutet på en 20-års period närmade sig 2002.
Men på något sätt hade det fyllt sin funktion, livet hade ändrats i och med att dottern föddes och trivdes på Åland. Själv hade jag funnit ron i livet när färjan lade ut från Kapellskär och genom den Svenska delen av skärgården. Ut på Ålands hav en försommardag går inte att beskriva utan det måste ses och upplevas. När man sedan närmars sig Ålands skärgård med skär och småöar är det en lisa för själen.
Att vid framkomsten få uppleva naturen, den otvungna samvaron på landet, djuren in på knutarna både de vilda och de tama kändes som man blev pånyttfödd
Läs mer om resor på http://www.semera.eu/resor.htm
