Visst är det…

… synd och skam att vi inte kan rädda en av våra stoltheter, SAAB. Inte heller rädda staden med alla innevånare och unga med framtidstro. Många unga människor som byggt hela sitt kommande liv på staden, arbetet och utvecklingen.

 Man blir ledsen!

Samtidigt ser jag ändå Sverige som en segrare i detta giganternas spel som lyckats behålla sitt ego och stolthet . Troratt det nu gäller för oss medborgare att försöka att stötta våra politiker var och en efter sitt tycke och smak för att kunna rädda det unikum som Sverige ändå är med den utveckling och framgång vi haft .

Tycker väl också att ett sådant litet land som Sverige borde nu slå vakt om den andra bilindustrin vi har och värna om dess fortbestånd.

Det klarar väl vi drygt 9 miljoner Svenskar?

Oturen…

… slår till utan någon som helst pardon. Vi kan drabbas oförskylt av allehanda sjukdomar och man kan inte alltid gardera sig. Man blir som vän, anhörig eller vanlig bekant överraskad när människor man tycker om drabbas.

Det enda man hoppas på är att inte man skiljts som ovänner (min avlidne morfars ord) utan vad som än hänt är man vänner.

En av våra vänner på bloggen har hastigt insjuknat men är övertygad om att en människa med de kvaliteterna snart kommer att vara på benen snart igen.

Visst längtar man…

…till våren, sommaren med alla nyutsprungna blommor, växter och blad.

Är själv en ”sommarmänniska” och längtar efter den tiden.

Tycker vintern är en långsam plåga där ytterst lite positivt inträffar men som ändå passerar förbi ganska så fort. Det är slaskigt om fötterna, halt och för det mesta har man något att gnälla över när det gäller halkbekämpningen.

Tacka vet jag våren, sommaren och även hösten med alla prunkande färger, den höga klara luften men först våren som snart är här!

Är lite fundersam…

…över Sveriges agerande. Man lånar ut miljarder till andra länder (Island) men är restriktiv mot det egna landets industrier!

Bara ord

Solen har skinit…

… nästan hela lördagen och tycker väl nästan redan att våren kommit fast det bara är februari. Men det fina i kråksången är att man blir lite gladare och börjar tycka att det mest tråkiga och deprimerande börjar se ljusare ut.

Ser på samtalen och debatterna om kärnvapen där vissa forskare börjar prata om att kraftens spill som tidigare varit framtidens arv och gissel nu kommer att bearbeta sig självt till inget att lämna efter sig.

Att Hemvärnet nu äntligen ska få en meningsfull sysselsättning och dessutom bidra till landets säkerhet på många håll och kanter genom att de nu utökar sin verksamhet och ska ingå i räddningsverksamheten.

Skolan är under utredning och vad som hittills kommit fram så ser de förändringar man skissar på väldigt lovande ut. Dock undrar man stillsamt var föräldrarnas roll tagit vägen i debatten?

Jo Du, nog ser det ljusare ut…

Nu duggar känslorna tätt…

… både de gamla och de nya. Passar ju bra om mina ord föregående dagar då jag berörde rädsla och att vi var lite blasé på nyheter i media.

Gårdagen dvs. fredagen den 13 är ”skrock” och en otursdag. Det finns olika hypoteser mest religiösa om varför just fredagen den 13 är en otursdag. Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur svekets och ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall. För att undvika oturen finns en mängd saker man ska undvika eller göra för att åsidosätta oturen, en är att ej gå under stegar.

Idag lördagen den 14 februari är det i Sverige Alla Hjärtans dag men kallas också Valentins dag och är vad man kallar en temadag. Kopplingen till kärlek och romantik kom först till på medeltiden då man försökte para ihop flickor och pojkar, sådant som vi annars brukar göra till pingsten. Har under de senaste åren utvecklats till att ge presenter i form av hjärtan eller andra sockersöta ting.

Kan det bero på rädsla…

 

… att vi lever under en ständig hotbild. Som jag påstod i går så aktar vi oss för att ” ta åt oss” av rubriker som flimrar förbi oss i medias olika kanaler. Polisen som ska vara vår trygghet i samhället är inte längre ensamma? Det vimlar av olika larm, gallergrindar och mängder av olika vaktbolag som ska ge oss trygghet? Söker man på”alarm” på Google så kommer det upp 116 000 sidor. Som alla ska hjälpa till att skydda oss från allt möjligt så vi ska slippa ha rädsla!

De som har minst orsak att ha ”rädsla” eller vara rädda är vi seniorer allt enligt den förträffliga statistiken. De som har störst risk att bli utsatt för våldsbrott är yngre män!

Men vad är det då som gör att flera miljoner Svenskar är oroliga, nervösa och inte känner sig trygga? Vad är vi rädda för/om? Ska jag snart 70 år vara rädd för att bli utsatt för något nesligt brott, ska jag få inbrott och tjyven snor mina bilder arkiverade sedan 60 år, ska datorn gå sönder. Ska jag efter 22 operationer vara rädd för att göra ytterligare ingrepp, eller…

…vad är rädsla?

Börjar vi bli blasé…

… eller orkar vi inte läsa och ta del av fler våldsbrott? Läser i några tidningar om Mordet i Uddevalla, Mordet i Töreboda, Mord i Tibro och så vidare. Tänker på mitt eget läsande att om det inte har något samröre med mina egna tidigare kopplingar till bygden, orten den namngivne eller på annat sätt utmärkt för mitt eget intresse bläddrar jag blixtsnabbt förbi!

Det är klart om det är något extraordinärt med barn, tonåringar eller andra speciella egenskaper så stannar man upp och läser rubriken och i bästa fall kanske ingressen.

Men vad jag förstår är jag inte ensam att gå med skygglappar genom livet utan kan se samma fenomen när det gäller pensionärer och deras levnadsstandard, föräldrar och deras förhållande till sina barns skola och många andra ”bitar” som vi kanske borde bry oss om mera.  Om inte få ett stopp på det så i alla fall föra en debatt och så att säga

–”Ta upp det på agendan!

Trodde i min enfald…

… att den värld av konstnärer som utexamineras vid konsthögskolor i Sverige vill uppnå en respekterad och liknelse vid andra konstnärliga yrkesgrupper utan att bli sedda som ett unikum! En sådan varelse är i regel den enda i sitt slag och torde då få uppskattning just för sin unika varelse, ej för sin konstart. Trodde eller hade önskemål om att Svenska konstnärer ska bedömas efter sin kompetens inom det slag han praktiserar.

Att sedan sex professorer nu ställer sig bakom rektorn för den aktuella skolan gör inte saken bättre utan ställer hela den akademiska kåren i ett märkligt skumt ljus som förmodligen gör att den psykiatriska delen aktar sig.

När psykiatrin så väl behöver all den inspiration som konstnärer kan ge!