Bilder är inte autentiska med berättelsen beroende på nedpackning i lyttkartonger på vinden.
Men kanske dyker upp senare!
Och just i en park…
… mitt i det tätbefolkade Köpenhamns Centrum bestämde Modern att vi skulle äta, det i Köpenhamn inhandlade billiga köttbiten, och dessutom dricka ett glas vin till. Inte nog med att folk tittade på de tre tokiga svenskarna på moped nu till och med glodde dessa på de tre svenskarna som tillagade middag på ett spritkök mitt i central Köpenhamn. Man skulle ju kunna tänka sig att någon kom fram och frågade om det var någon filminspelning eller något annat jippo. Men inte, man glodde bara på avstånd och till och med stannade upp, satte sig ned för att följa skådespelet och fosterpappan sade ”det kommer inte att gå”.
Själv var jag glad över att Modern inte kommit på tanken att vi skulle ”campa” där i parken. Men som tur var så tyckte även Modern att folk glodde så vi manliga deltagare på resan fick order att göra oss i ordning för avfärd. Tror att Modern hade en okuvlig vilja att visa de bekanta som skulle vara i Hamburg att vi klarade av resan på lite kortare tid än vad som var planerat, om inte annat för att visa att hon hade rätt!
Så därför bar det i väg till Rödby i Danmark för överfart med färjan till Puttgarten och några mil till Hamburg. Men återigen blev det en övernattning på ett provisoriskt sätt i en före etta kohage men som numera härbärgerade får av olika färger och storlekar. Men dessa visade sig inte förrän tidigt på morgonen då familjen sov på sina små söta öron. Uppvaknandet blev bryskt och dramatiskt och fosterpappans ”det kommer inte att gå”. Men numera hade han ett tillägg på meningen, nämligen ”vad var det jag sa”.
Men fåren var snälla och färden ortsatte efter färjeturen till Hamburg och som Modern hade en sådan lust att bevisa för den lite arroganta och hånande familjen att vi visst kunde klara resan på mopeder. Efter flera timmars letande i Hamburg lyckades vi hitta den ”hånande familjens” föräldrahem och knackade på, kanske för att få den utlovade middagen fast enligt Modern var det mest för att visa. Frun i familjen öppnade och sade ”hej” men inget mer, ingen mat, inget kaffe eller ens ett erkännande. Modern vände då snabbt på klacken och sade till fosterpappan och mig ”nu ska vi till Holland” och sedan åkte vi!
Målet var den lilla staden Groningen i det Norra Holland. I dag är det inte långt eller besvärligt men för oss som var vana att åka till närmaste stad för att handla var det en lång resa. Man kunde till och med se ruiner och andra förstörelser från kriget på vår väg genom den Tyska delen. Vägarna var väl heller inte så mycket att skryta om då det var knaggliga och de ”Autobahn” som fanns fick vi inte åka på och bestod av betongblock som var gjutna. Däremot låg vi på en Campingplats med alla tänkbara moderniteter som dusch, tvättmaskin och framför allt varmt vatten.
Ett av de längre stoppen skulle vi ha vid målet i Groningen i Holland och blev mycket väl behandlade som tack för att Sverige hjälpt till när Holland översvämmats några år tidigare. På campingplatsen hade de små hus som hyrdes ut men vi fick bo i ett gratis. Själva vistelsen var mera turist och vi gjorde små utflykter och blev givetvis uttittade och började verkligen undra varför alla glodde/tittade på oss. Vi menade att mopeder fanns både i Tyskland och Holland så det var ju inget ovanligt, att vi var klädda med varma jackor var ju heller inte så märkvärdigt och kunde inte komma på vad som drog till sig tittare. Därför frågade Modern personalen på Campingplatsen vad som kunde vara fel och fick till svar: ”Det är inte så vanligt att kvinnor går i långbyxor”? Det var felet eller det som väckte uppmärksamhet!
Själv skulle jag köpa reservdel till mopeden så att den kunde gå fortare och skulle vara lagligt i Holland och hade sparat pengar till det men fick ett totalt nej av Modern som menade att om vi kommit så här långt skulle vi inte riskera något! Det var en sur son som fick fortsätta utan reservdel!
Återresan startade i ett fruktansvärt regn och oväder men hamnade, på en kväll igen, i ett åkerlandskap med ett sandtag i anslutning där vi bestämde att vi skulle slå läger efter en lång dags körning. Tältet upp och i ett litet undanskymt område där vi kunde få le för ovädret. Efter en enkel kvällsmat somnade resenärerna och vaknade vid fyrataget på morgonen av ett sjuhelvetes liv, skrammel, skrik, musik och allehanda störningsmoment. Hammarslag, barnskrik och musik igen och vid det laget fick fosterpappan uppdraget att gå ut och titta!
Den ständiga repliken upprepades hysteriskt ”det kommer inte att gå”. ”Det är fullt av ”Sigienare” ”och de har byggt en hel stad”!
På den tiden var namnet fortvarande omslutet av misstänksamhet och många levde ett ovärdigt liv och vi var väl inte bättre än andra.
Men det förde det goda med sig att vi kom upp tiigt för att komma iväg från platsen så fort som möjligt och lägga mil bakom oss.
På något sätt hade Modern fått en längtan hem nu när målet var uppnått eller så längtade hon efter de små barnen som var hemma och passades av min moster.
Resan hem finns inte mycket att berätta om (eller om minnet sviker)annat än vi stannade i Jönköping för att äta lunch på ett långtradarhak där man fick äta en buffé och hur mycket man ville för 1 krona och tjugofem öre per person.
Väl hemma konstaterades att barnen mådde bra och hade haft roligt med mostern och Modern var nöjd efter att återigen visat att hon haft rätt.
Så här efteråt med facit i handen var det en liten oansenlig resa men på den tiden var det en upplevelse
som är ett ovärderligt minne.
Läs mer om resor på http://www.semera.eu/resor.htm
