Svensk psykiatri forts.
Har fått ett flertal inlägg e-post och telefonsamtal efter mitt senaste blogginlägg om den Svenska psykiatrin.
Det är främst den behandling som den vårdsökande eller hans/anhöriga får vid kontakt och besök och att man bagatelliserar vårdbehovet. Skulle man eventuellt ifrågasätta behovet av vård så får man endast till svar att resurserna inte räcker till.
Det vill säga brist på pengar!
Men för vårdtagaren eller anhöriga är det ett oerhört traumatiskt besked!
Har sagt det förut ”att det är långt från de styrande och rådgivande på Socialstyrelsen ner till den lilla lokala avdelningen ute i landet”. Man skall passera en mängd befattningshavare på olika myndigheter och instanser innan det behandlingsråd eller diagnosförslag kommer den lilla personalen på lokala vårdinrättningen till del. Det är då det egentliga beslutet fattas om man har råd, resurser eller personal till att verkställa de anvisningar som Socialstyrelsen har beslutat om.
Har också lekt med tanken att de resurser, som kanske allt för frikostigt, tilldelas den lokala enheten hellre används till personalfrämjande utgifter i stället för till patientfrämjande resurser.
(se Dagens Medicin enkätundersökning)Men när man påtalar en sådan tanke får man ofta höra från fackligt håll att man är illojal!
Mot vem kan man fråga?
Tycker de flesta personal gör ett hedrande och engagerat arbete men det är ofta inte så lätt att ha egna uppfattningar inför grupptrycket på en liten lokal enhet.
Skriv ett svar