
…var det en omständighet som gjorde mig rätt så olycklig. Tror att jag bara var en 16-17 år, en pojkvasker, slyngel med dåligt självförtroende. Visste inte hur jag skulle ta mig ur den situationen med en olustkänsla och trötthet för det mesta här i lovet.
Men vid ett tillfälle satt jag på en bänk vid ett större vattendrag och funderade då en gammal man, krokig, rynkig och vithårig kom och satte sig bredvid mig på parkbänken. Vi pratade en stund om väder och vind då han plötsligt frågade mig om jag var ledsen för något?
Visste inte riktigt vad jag skulle svara men erkände väl till slut, med baktanken att han kände ju inte mig, så det spelade väl inte någon roll vad jag sade. Han berättade att han var forskare och hade hela sitt långa liv hållit på inom sitt ämne vilket han också undervisade i. Berättade min historia om den olyckliga kärleken och den trötthet jag kände för livet. Jodå, han hade också flera erfarenheter av brutna kärlekslöften men berättade samtidigt att han en gång hade fått rådet av en gammal kollega att man skulle se! (ursäkta icke seende).
Han sade till mig, att titta Dig omkring, var spelar ingen roll, och förundras över det Du ser. Man ser gräset som gror, knoppar som brister, löv som utvecklas. För att inte tala om alla träd som växer och som många gånger blir äldre än mig, vinden som på vintern biter tag i Din kind och som på sommaren är som ett ljummet lätt moln.
Dessutom sade han ”titta på barnen som leker där borta” och ”människorna som finns över allt på vår jord”. Är inte allt det här något att vara glad över?
Du förstår sade han, att det gäller bara att se!