…drabbade familjen för en tid sedan.
Vår hund avled.
En familjemedlem som blev en legend inte bara för oss utan även för dem som träffat honom. En legend som levde upp till manifestet att vara familjemedlem.
Vi tycker att vi gjort allt i vår makt för att se till att få honom till veterinärer för vård.
Vände oss till veterinärer som tidigare behandlat honom, vaccinerat honom och framför allt gett honom friskintyg vid våra resor. Han var sundheten själv under alla år han var med oss på landet (Åland alla somrar) bråkade med korna, gick och strosade i vattenbrynet och rullade sedan sig själv i sanden under huset.
Vid det första besöket när vi märkte att något inte var riktigt som det skulle var han nybadad, nyklippt och klorna ansade. Dottern hade innan besöket dessutom kammat och rett ut vissa tovor. Han var en fin hund.
Den första veterinären som undersökte honom ville inte se de utslag som vi noterat tidigare utan anmärkte i stället på att det fanns tovor mellan tårna (nyklippt som han var) och på dotterns fråga om man inte kunde raka bort lite hår för att bättre kunna se blev svaret nej. Fick lite antibiotika och salva så var det besöket avklarat.
Förvånade över besöket pratade vi givetvis med andra hundägare som också ansåg att veterinärbesök i dag var vanskliga och att man inte fick den vård man hade att fordra för betalning man oftast fick erlägga i förskott.
Det blev flera besök på denna praktik/klinik och alla veterinärer underlät att ta blodprover för att kunna bestämma resistens hos de bakterier eller sjukdom han hade.
Ett svar vi fick vid ett senare tillfälle var att man vid den Kliniken inte tog emot hundar och katter eller andra smådjur längre utan bara större djur som tillhörde Jordbruket. Vid senaste tillfället fick vi också rekommendation att vända oss till en annan klinik som låg ett par mil utanför staden. Vi hade ju inget val då vår familjemedlem betydde mycket för oss.
Kom dit och nu tog man visserligen prover men efter flera timmars väntan på provsvaren kunde inte lämna något svar utan blev hemskickade med nya mediciner och salvor. Däremot räkningen på flera tusen kronor fick vi betala kontant.
Någon förändring skedde inte och vår familjemedlem tynade sakteligen bort. Han orkade mindre och ville helst inte gå ut alls och så den 1 september 2007 blev vi tvungna att ta det smärtfulla beslutet.
Vad vi förstår efter ett halvårs plågor som ingen veterinär velat ta ansvar för. Inte kunnat säga till oss att vi inte skulle låta vår familjemedlem plågas mera! Inte kunnat vara rak i ryggen och säga att ”jag vet inte”?
All det här gör att vi misstror veterinärer!
