Den gamla, stora och röda ladan med svarta dubbeldörrar är borta nu men kvar finns lite stenar som trädbalkar den legat på. Men minnet lever kvar och varje gång jag har åkt förbi den platsen har jag tänkt på den rädsla jag kände för att följa Morfar in i den. Det är fortvarande en sådan där lite pirrande känsla av dels nyfikenhet och upphetsning men samtidigt en känsla av vanmakt av hur vissa människor hade det under 40-talet på grund av okunskap.
Men promenaden fortsatte och snart kom vi fram till en liten backe med en bergknalle bredvid och med en bedårande utsikt över det närliggande landskapet. Där skulle vi ha en rast hade Morfar bestämt och vi klättrade vigt upp på den lilla mossbeklädda bergknallen för att sitta ner och inmundiga oss Mormors medskick. Det var limpsmörgåsar med stekta ägg, andra hade rökt kött och givetvis mjölk till den lilla gossen. Morfar hade givetvis Pilsner med och något i kavajfickan som han spetsade Pilsnern med. Visste då inte vad det var men har under åren klarat vad tillsatsen bestod av (Renat). Givetvis var det några av Mornors bullar som efterrätt.
När maten var uppäten ortsatte den lite magiska promenaden och Morfar berättade om vad som växte på åkrarna och det vi såg efter grusvägen. Det var allén som med de ljusgröna nya bladen som kantade grusvägen upp till bygdens lilla stenkyrka, den lilla sjön som numera är ett populärt friluftsområde med bad men som då fortvarande var en idyll. Vi närmade oss den lilla rödmålade stationen och blev tvungen att gå över spåren för att komma till den lilla upphöjning som var för att man lättare skulle komma upp på tåget (någon perrong fanns inte). Så började det ”plinga” och ”ringa” i klockor och Morfar förmanade mig att hålla honom i handen för att inte komma i vägen för det väntade tåget. Inne i väntsalen som bar de för tiden klassisk väntrumsstil med träsoffor och stengolv och glas för biljettexpeditören. Vi hann i alla fall titta in innan ”vårt tåg anlände till stationen och vi gick ut. Morfar gick direkt fram till loket och lokföraren och Morfar började småprata.
Eftersom tåget var tvunget att invänta ett mötande tåg på den enspåriga järnvägen tog det en stund. När det mötande tåget kommit fick vi gå ombord och sätta oss i en vagn. Det var ganska enkel vagn med träsitsar och på ena kortväggen fanns ett vattenkrus med glas.
Har inte mycket minne av själva resan kanske beroende på att den tog bara drygt 10 minuter. Men kommer ihåg att vi åkte förbi vårt hus och Mormor och Mamma stod och vinkade och vi vinkade tillbaka.
Snart var vi framme vid den lite större stationen och Morfar fortsatte att berätta om allt möjligt. Snart kom vi in på lite mindre vägar och till sist bara en stig i ett landskap som mer eller mindre låg under vatten men det fanns spångar att gå på. Det var lite spöklikt och jag har för mig att jag var ganska trött men piggnade till att ”i det huset bodde en häxa” aom Morfar sa. Huset låg öde y utkanten av mossen och en gammal gumma satt på farstubron och vinkade åt oss. Huset var omålat och på gränsen fallfärdigt men ville inte stanna och drog Morfar i armen att vi skulle skynda oss.
Mossen blev sedan ”soptipp” åt kommunen som fyllde upp med hushållsavfall och andra sopor. När det var fullt byggdes en av Sveriges största bilfabriker på den gamla ”mossen” och ”soptippen”. Vi gick sedan förbi vårt metarställe där man kunde få braxen och abborre. En liten backe återstod till vi kunde se vårt hus och en lunch som skulle smaka bra.
En kort resa för en vuxen men en ”jordenruntresa” för en lite pojke och en hyllning till en förebild på Fars Dag
Läs mer på http://www.semera.eu/resor.htm
